Brukar ni ha en ensamhetskänsla? Vanligtvis så har jag det inte, men idag så smög den på mig. Jag är inte ensam utan har en stor familj och vänner och bekanta, men ändå så kändes det som jag har ingen. Maken fanns vid min sida hela dagen men inte ens hans närvaro kunde få bort den känsla. Jag har känt så här nån gång tidigare i mitt liv och vet att det är bara tillfälligt och inget att oroa sig över. Men det känns så sorgligt och ledsamt och  tyvärr så får mannen i mitt liv stå ut med en fru som inte är glad och pratsam.

Jag har som sagt en stor familj och när alla var yngre så fanns vi ju där tillsammans på storhelger men nu för tiden så har alla egna familjer och egna intressen och vi träffas inte lika mycket. Och det var nog det som kändes av, att inget var planerat för denna påsk. Helgdagarna kommer se likadana ut som vardagarna. Ensam i huset med gubben, hunden och katten och eventuellt träffa någon hemmavarande granne vid hundpromenaderna och byta några ord.

Jag saknar tiden när mitt liv bestod av åtagande, ungar, andras ungar, vänner som bara klampade in och skratt och glam. Jag saknar gemenskapen! Jag VET att jag är lycklig lottat som har tillgång till allt detta egentligen och att det finns andra därute som inte har detta. Men känslan finns ändock där och så är det.

Denna känsla bottnar säkert även i oro för min man som är sjuk och orkar mindre och mindre. 

Bearbetning av ens känslor och saker runt omkring en, visar sig i ens drömmar och just nu har jag en drömperiod. Inatt drömde jag tex om en björn som jagade mig och ville åt två små hundar som jag bar och skyddade i  mina händer.

Nu kommer det en ny dag imorgon och jag hoppas att efter en natts sömn, känslan av ensamhet försvinner ut i det blå.