Jag brukar ibland föreställa mig livet som en tavla som hela tiden förändras eftersom saker och ting händer hela tiden. Ibland är det små saker och ibland stora saker som förändrar bilden. Både sorg och glädje finns där. Oro, ilska och frustration oxå. Man kanske ser förändringen mer när man har gått igenom något jobbigt. Det sägs ju att genom kriser så blir man starkare i sig själv och jag kan nog hålla med om det när jag tittar tillbaka på mitt liv. Men helst skulle jag ha sluppit vissa av dessa kriser för de gjorde så ont.

Jag läste en gång en bok som hette (tror jag) "Mamma, alltid mamma". Den gick ut på att du fortsatte att vara mamma även till din vuxna barn på gott och ont. Jag förstod uttrycket "Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer" mycket bättre när mina barn blev vuxna. När de är vuxna kan du inte gå in och rätta till felen som sker i deras liv utan du måste stå utanför och bara titta in. Du kan finnas där om/när de ber dig om hjälp. Med handen på hjärtat kan jag säga att visst har jag stampat på ibland fast jag inte ska, men jag försöker att låta bli.

Men mycket som stod i den boken fick mig att tänka till och dyker upp i mitt minne till och från.

Imorgon är en ny dag med nya intryck som kommer att ge avtryck på min tavla iallafall. God natt!