Har precis suttit och tittat på Tonårsbossen på play. Såg även förra veckans avsnitt och funderar på hur dessa unga tjejer fungerar. Har ni sett upplägget på programmet? Tonåringen får ta kommandot över familjens ekonomi i 1 mån och ska se till att allt betalas och se till att det finns mat hemma till familjen. Ska göra en budget för månaden som följs upp av Charlie (från Lyxfällan). Den första familjen skulle äta Lasagne en hel vecka för det var ju gott. Det enda dessa två tjejer tänker på (de program jag sett) är hur mycket kläder etc de ska kunna shoppa. Idag funderade tonåringen på att köpa en väska för 8000:-!!!! Förra veckan inköptes en jacka för massor av pengar men i slutet av månaden så insåg hon att hon var tvungen att lämna tillbaka den.  Mycket egoism till att börja med. Kan bara lägga till att de får ca 41000:-/mån att röra sig med.

Idag fick tjejen träffa Blondiebella (heter så?) och jag hade fördomar om den tjejen som nu kom på skam. Hon berättade att hon fått lära sig att spara för att få göra grejor. Detta ledde till att dagens tjej gick och sökte jobb.

Nu ska det ju göras bra TV (tv 3) så man vet ju inte hur mycket som är sant.

Mina funderingar är hur kommer det sig att många tonåringar (tjejer) bara måste ha dyra kläder och saker? Är det pressen från andra som oxå de köper (fast de inte har råd) och att man inte vill/vågar visa upp familjens ekonomiska status? Är man sämre för att man inte har modegrejer eller saker som kostar mycket?

Är det 70- talisterna som skämmer bort sina barn med saker genom livet och i sånt fall varför?  Var det vi 40-talister som la grunden för detta?

Jag tycker synd om ungdomen idag och skulle själv inte vilja vara där i dagens samhälle. Svårt med jobb (om du inte har kontakter), svårt med boende (om du inte har föräldrar/släktingar som kan hjälpa till med första bostad) etc. Hur ska ungdomen lära sig vad saker och ting kostar om de inte själva får ta ansvar för sin ekonomi?

Även i mitten på 60-talet när jag återvände till Sverige från utlandet med man och var gravid i 7 månaden så fanns inga bostäder utan vi fick bo hos föräldrar, sommarstuga och lånad lägenhet. Först i slutet av 60-talet fick vi vår första lägenhet. Jobb däremot var det inga problem att få. Lönerna var inte höga och när vi skulle inhandla möbler till vår första lägenhet så fick vi hjälp av släktingar. Det blev då sängar och köksbord.

När mina barn flyttade hemifrån så var det inte svårt att få tag i lägenhet och arbete hade de. Vad har hänt på vägen?

God natt. Nu ska jag sluta fundera och lägga huvudet i vila på kudden!