Äntligen var dagen här när barnbarnet skulle bestiga svensk mark igen!!! Klockan ringde 5.15 imorse för att vi skulle iväg ut till Arlanda för att möta upp honom och hans ressällskap från Thailand. Kl 7.35 jag äntligen efter 1 år borta, få krama om honom igen. Inga tårar men däremot en massa lycka inom mig.   Hade sån tur att sällskapet var ganska pigga just då och vi fick flera timmar tillsammans hemma hos min dotter. Det hade jag inte trott när jag steg upp i morse.

När jag sen kom hem så var JAG trött och slocknade när jag låg och läste. Måste vara all spänning och längtan som släppte inom mig. Känns så skönt att han är hemma igen. Men jag blir inte förvånad om han drar iväg igen efter några år.

Jag undrar om min mamma och mina morföräldrar kände likadant när jag drog iväg utomlands på -60-talet? Längtan efter mig. Jag bodde ju borta i nästan 2 år med bara ett besök i Sverige under den tiden och de kom inte heller och hälsade på mig. På den tiden var det bara brev som gällde till varandra. Visst hade jag dagar när jag längtade hem men för det mesta så fanns inte anhöriga och Sverige i mina tankar, för det hände ju alltid så mycket nytt och spännande där jag var. Jag misstänker att samma gällde för mitt barnbarn.

Snart drar nästa barnbarn iväg till Frankrike med kompisar för en kortsemester. Då ska man oroa sig för henne!  Alltid är det något.  Men det tar vi då och inte nu. Just nu ska jag suga på karamellen att F är hemma igen!