Äntligen så mår jag mycket bättre.   Det märks säger min man, för jag är så på hugget igen. Ibland är det skönare när du är sjuk säger han oxå. Gullig gubbe! Sån tur att vi kan skämta om saker och ting. (för det var väl skämt?).

Jag kom att tänka på här ikväll,  att jag ibland blir såååå trött på människor och deras beteenden.  Jag har ju jobbat med människor i nästan hela mitt liv och har haft förståelse och tolerans för folks sätt att vara och deras beteende. Men har märkt att jag nuförtiden inte alls har samma förståelse och tolerans som tidigare. Kan det bero på ålder eller är det så att jag idag inte behöver acceptera på samma sätt som tidigare?  Jag brukar inte döma människor så snabbt utan de får alltid en till flera chanser för att visa vilka de är. Har ju lärt mig genom åren att inte vara för snabb i mina omdömen. Men har jag tappat respekt för en människa så brukar det tyvärr sitta kvar. Lögner är en sak jag aldrig accepterat och allra helst om lögnen skadat någon annan.

Jag är väldigt långsint och det är jättetrist. Finns upplevelser i min bakgrund som fortfarande sitter kvar och människor som varit inblandade har jag svårt att 100% acceptera igen. De flesta av dessa finns inte kvar i min närhet längre och jag har ingen önskan att återuppta kontakten igen.

Det finns säkert människor därute som känner lika för mig och som jag sårat och inte heller anser att jag ska finnas kvar i deras liv.  Jag tror vi alla har detta med oss. Många gånger kan det bara vara att personkemin mellan oss inte stämmer och vi inte når fram till varandra. Detta är något jag kan acceptera. Man kan inte älska alla eller bli älskad av alla, men man kan ändock visa respekt för varandra.

Hur definierar ni ordet vän och vilka/vem räknar du som vän? Ju yngre man är så verkar man ha många vänner men ju äldre man blir så minskar vänkretsen (tankemässigt) och bekantskapskretsen ökar. Detta har slagit mig de senaste åren och jag har verkligen funderat på vilka som jag kan se som verkliga vänner.  De som jag vet skulle finnas där och som jag skulle finnas för,  om/när nått skulle hända. De som jag kan och vill lämna ut mig till. Inte många har jag kommit fram till. Jag tror att det är lika, för många av oss, att det finns bara ett fåtal som du skulle dela din själ med.

Precis nu så slår det mig : är det lika för män som för kvinnor? Försöker komma ihåg om jag någonsin diskuterat detta med några män om vänskap och dess betydelse (män emellan). Har inget minne att detta skett och nu blev jag väldigt nyfiken och kommer nog att forska lite mer i detta.

Känner ni för att diskutera detta så hör gärna av er.

Säger nu godnatt och sov gott.